Sköna lördag & veckans blogg

 

Så underbart med en lördag utan någonting inbokat! Något som gör denna dag ännu underbarare är att jag har blivit utsedd till Veckans blogg på ratata.fi!

Tack för det Ratata, och tack även till alla er som läser mina inlägg! För mig är det viktigt att jag inte bara blajar på, utan att mina skriverier berör, peppar och gör folk glada. Jag hoppas att jag lyckas med det.

Jag hoppas också att det märks hur mycket jag njuter av att skriva. Så mycket skrivglädje har jag, att jag drömmer om att författa en bok. Tänk att få sitta vid köksbordet i morgonrocken och avverka kaffekopp efter kaffekopp medan fingrarna flyger över tangenterna, ord blir till meningar och meningar till berättelser...

Eftersom det dock nog kommer att dröja tills den dagen kommer, fortsätter jag att få utlopp för min skrivglädje här i min blogg.

Du kan läsa Veckans blogg –intervjun med mig här.

Jag önskar er alla en underbar lördagskväll!

Sköna lördagshälsningar från mig!

Publicerad 11.02.2017 kl. 16:00

Nu behöver jag goda råd!

 

Idag känner jag att jag måste skriva av mig genast på morgonen. Jag har nämligen legat vaken och grubblat halva natten.

Så vad är det för hemska saker jag har funderat på? Det beklämmande politiska värlsläget? Miljöförstöringarna i Östersjön? Hur alla hemlösa ska klara sig i vinterkylan?

Dessa oroväckande frågeställningar skulle visserligen få vem som helst att ligga vaken och grubbla, men det var faktiskt någonting mycket mer trivialt som har sysselsatt mina små grå; en handväska!

Allting började igår morse. Trots att det var lördag steg jag upp klockan åtta och gjorde i ordning en stadig frukost. En stund senare kom min kära man in i köket och undrade vad som stod på.

Jo, LoppisLördag!

Att gå på loppis är för mig en kär hobby. Nu var det länge sedan jag hade haft möjligheten att spendera en lördagsförmiddag med att rota i gamla saker. Som jag längtade!

Jag brukar nästan alltid gå till samma ställe, av tre orsaker. Där är rent och fräscht, personalen är glad och vänlig samt – det viktigaste av allt – vinsten går till välgörenhet.

Samtidigt passar jag på att ta med mig grejer som jag rensat ut hemma. Jag är i grunden en samlare, ni vet en person som sparar på varenda liten pryttel, eftersom “den kan vara bra att ha”. I något skede insåg jag dock att onödiga saker tar energi och bestämde mig för att börja sortera bort saker jag inte behöver. Under årens lopp har jag blivit rätt bra på detta, vilket jag är ganska stolt över. Ett bevis på att man kan ändra sina vanor till det bättre! Även denhär gången hade jag med mig två stora lådor fyllda med utrensade kläder och saker.

Ytterligare en bra sak med mitt ordinarieloppis är att utbudet är prima, eftersom omsättningen är så stor. Denna lördag var inget undantag. Efter ett par timmars ivrigt letande hade jag fyndat bland annat ett par jeans, en tröja och ett nyckelskåp. Jag var på slutrakan av mitt shoppande när jag fick syn på den. Handväskan!

En äkta Burberry, oanvänd. Jag kippade efter andan när jag såg priset; 8 euro. Snabbt nappade jag den åt mig, gick till kassan och betalade mina inköp innan någon skulle inse hur mycket väskan är värd på riktigt. Priserna på nya Burberry handväskor är väl från 500 euro uppåt…

Väl hemma undersökte jag den närmare. Besvikelsen var stor när jag var tvungen att konstatera att den var fejk.

Nu till dilemmat som har hållit mig vaken.

Ska jag behålla väskan eller inte? Om jag behåller den så understöder jag ju piratkopiering, även om jag själv inte köpt den från förfalskaren, vilket är olagligt. Dessutom är det väl pinsamt att gå omkring med en fejk handväska, trots att den ser äkta ut vid första anblicken? Om jag bestämmer mig för att inte behålla den, ska jag då föra den tillbaka till loppis eller bara slänga den? Om jag för den tillbaka så för jag ju bara ”skadan” vidare... Å andra sidan är det väl synd att slänga en fullt fungerande handväska som någon kunde använda?

Hjälp mig kära läsare!!

Såhär ser den ut, piratväskan. Vad ska jag göra med den???

Publicerad 05.02.2017 kl. 11:20

Hurudan är en bra chef? Jag har svaret!

 

“Ett betjänande ledarskap skyddar från utbrändhet”. Det var rubriken på en artikel som jag nyligen snubblade över. Den förtäljde om en färsk, finsk undersökning med slutsatsen att en betjänande ledare minskar risken för att de anställda ska gå in i väggen.

Artikeln erbjöd dock ingen definition på vad som avsågs med ett betjänande ledarskap. Lite efterforskning gav snabbt resultat. Det visade sig att begreppet hästammar ända från antiken! Så intressant, en gammal ledarskapslära som gått mig förbi trots att jag är en ivrig informationsinsupare vad gäller olika chefsstilar.

Formellt befästes konceptet “Servant Leadership” år 1970 av Robert K. Greenleaf i en berömd essä. Han beskrev en ledarskapsstil, där ledaren sätter de anställda och deras behov i första rummet samt hjälper dem att utvecklas och göra bra ifrån sig.

Den ledarskapsfilosofi som jag förespråkar har fått ett namn!

Betjänande ledare är bland annat lyssnande, empatiska, ödmjuka, förutseende samt goda kommunikatörer. I motsats till en hierarkisk chefsstil fokuserar det betjänande ledarskapet på samarbete, tillit, öppenhet och ett etiskt användande av makt.

Jag kommer osökt att tänka på, att en och annan (trumpen) boss ute i stora världen skulle ha stor nytta av att bekanta sig med det betjänande ledarskapet…

Den där undersökningen kom förresten fram till någonting jag tycker är självklart – det är ju uppenbart att en förman som har de ovan beskrivna kvaliteterna ger nöjdare medarbetare och gladare arbetsplatser! Den stora frågan är hur vi kan få fler chefer att bli betjänande ledare..??

Vad är likheten mellan en delfin och en bra chef? Vänlighet, harmoni, lekfullhet, generositet, intelligens...

Publicerad 31.01.2017 kl. 07:30

Det är nytt år och livet rockar fett!

 

Attans vad jag redan gillar 2017! Har svårt att fatta att det bara har gått 12 dagar på det nya året, så mycket livat som det har hänt.

Det började redan på nyårsdagens kväll då jag fann mig själv rocka loss på scenen i Sverigebåtens nattklubb.

Även om jag i ungdomens glansdagar hade en rätt så hyfsad sångröst, så liknar den nuförtiden mer ett patetiskt klagoljud. Den drillas ju endast när jag av hjärtans lust skrålar med i vad som råkar strömma ut ur bilradion (samtidigt som jag sittdansar), vilket inte på långt när är tillräcklig övning för att stämman ska klinga lika ljuv som en gång i tiden. Trots det så skulle jag vilja påstå ett en så svängig version av Freestyles “Vill ha dig” hade den publiken nog inte upplevt förut!

Väl hemkommen så gick det inte många dagar innan jag befann mig i en ny, lika överraskande situation.

Den här gången iklädd endast baddräkt och hjälm samt med en jättebadring under armen. Tillsammans med andra barnasinnade (läs: barn) stod jag i beredskap att kasta mig utför en våghalsigt virvlande vattenrutchbana, påhejad av yngsta sonen. När jag väl tumlat ner, samlat ihop armar och ben samt konstaterat att jag klarat denna riviga färd helskinnad, så när som på ett skrubbsår på armbågen, kunde jag inte låta bli att tycka att det var en ganska häftig upplevelse.

I tisdags kväll stod jag inför följande utmaning.

Jag hade lovat ordna en matlagningskurs för ett handbollslag som jag mentaltränar. Eftersom laget i fråga består av tonårspojkar, vars matintresse möjligen begränsar sig till läskedrycker och hamburgare, så var jag rätt så nervös för hur kvällen skulle förlöpa. Det hade jag dock absolut inte behövt vara!

Kostrådgivaren jag anlitat, Anna-Karin Mellblom, var oerhört inspirerande och kunde verkligen ta killarna på rätt sätt! Hon fick 20 rastlösa fjortisar att fullständigt koncentrera sig på hur man lagar nyttiga mellanmål samt kocka tillsammans så mjölet yrde och kryddorna sprätte. Det var otroligt fint att se deras hängivenhet och intresse för att lära sig nyttiga alternativ till chips och energidrycker.

Årsstartens händelser bildar helt klart ett mönster; jag har utsatt mig för utmanande situationer.

Varför? Har jag drabbats av ålderskris eller har jag behov av extra spänning i livet?

Nej, jag har startat en ny fas, en fas där ingenting är omöjligt. Jag älskar att sjunga men är mer än medveten om att jag sjunger hellre än bra. Så vad gör det? Huvudsaken att man gör sånt man blir glad av, går upp på scenen och ger järnet om man känner för det!

Tidigare skulle jag ha gett efter för min mentala blockering och tänkt “Jag kommer inte att sjunga låten perfekt så då låter jag bli”. Men inte nu längre! Min inre perfektionist kan se sig därbak, för det örat tänker jag inte längre lyssna på! Vill jag ställa mig på en scen och sjunga så gör jag det! För även om jag inte kan stoltsera med att ha träffat varenda en ton under det där uppträdandet på Sverigebåten, eller ens särskilt många, så var det desto mer fyllt av känsla och inlevelse, till åskådarnas förtjusning.

För mig kommer 2017 att bli året då jag vågar släppa loss på allvar, hänger du på?

Livet behöver inte vara perfekt för att vara fantastiskt!

Publicerad 12.01.2017 kl. 18:52

Det nya året kan bli ditt bästa någonsin – så här gör du!

 

Så står vi här igen med ett sprillans nytt år framför oss, ett oskrivet kapitel i livets bok.

Hur kommer du att påbörja kapitlet? Men framför allt – hur kommer du att avsluta det? Om 12 månader när du tänker tillbaka på året som gått, hur vill du känna då? “Jahaja, vart tog året vägen..??” eller “2017 var ett så jävla fint år!”

Om du som jag vill att det kommande året ska bli fantastiskt, vad ska avsnittet med namnet 2017 handla om?

Fast det vet vi egentligen redan, det handlar ju om huvudpersonen DU. Men vad kommer att utspela sig i huvudkaraktärens liv? Blir det en hisnande äventyrsberättelse á la Robinson Crusoe? En romantiskt Harlekinhistoria eller mer åt erotikhållet typ ”50 shades of gray”? En klassisk hjälteskildring i bästa Robin Hood-stil?

Vilken är den röda tråden i ditt livs bok?

Kanske du ännu inte har hittat den? Eller vill skifta till en ny? Planerar du att infria dina nyårslöften så fort du vaknar på nyårsdagens morgon, kasta dig ur sängen och ropa ”hej” till ditt nya jag? Rensa ur skåpen på allt kvarvarande julgodis och ila iväg till gymmet så dammet yr?

Grattis i så fall! Du har format de första meningarna på det annars ännu oskrivna kapitlet. Men stanna inte där utan fortsätt spinna vidare på handlingen. Tänk stort! Våga skapa förutsättningarna för att detta blir året som går till historien. Fundera vad som krävs för att just det här avsnittet ska ha en röd tråd - en meningsfull sådan - och driva innehållet framåt. Föra DITT LIV framåt.

Det är bara DU som vet vad som behövs för att du om 12 månader ska kunna utbrista “2017 var ett så jävla fint år!” Men här kommer ett tips: Begrunda vad som på riktigt betyder någonting i ditt liv. Är det familjen, hälsan, din personliga utveckling..?? Hur ska du göra för att få mer av det som betyder mycket för dig i din tillvaro?

Reflektera också över om det är någonting som hindrar dig från att ta ett kliv framåt. Är hindren verkliga eller enbart mentala blockeringar? Onödiga måsten som du eller någon annan satt upp? Ta chansen att frigöra dig från dem i samband med att ett fräscht kalenderår inträder!

Visst är det härligt med ett nytt års fräschör!

Vi får lämna det gamla, luggslitna solvarvet bakom oss och möta det nya som bättre människor - välmående, blomstrande och motiverade. Författa ett nytt kapitel i livets alster.

Jag håller tummarna för att din story med rubriken 2017 blir den bästa någonsin!

Skål för ett fantasktiskt nytt år!!

Publicerad 31.12.2016 kl. 21:18

När juldagsmorgon glimmar...

 

Juldagen är min absoluta favoritdag på julen. Det är då Lugnet infinner sig.

Det är då jag tänder en brasa i kakelugnen, drar på mig yllesockorna och kryper upp i soffhörnet med en god bok och en rykande varm glögg.

Det är då jag njuter av en skön löprunda och springer av mig julskinkan, struntar i julmaten och äter vad som faller mig in – idag ska det bli chicken tikka.

Det är då jag tänder alla ljus och gläds av att umgås med familjen i all sköns ro utan att ha bråttom någonstans.

Jag förundrar mig ofta över ett märkligt fenomen gällande julen.

Från att ha gått på högvarv hela december stannar vi plötsligt upp helt och hållet.

December är den månad på året då livet snurrar som häftigast, både privat och i arbetslivet. Hemma ska vi hinna med att julpynta, köpa klappar, skicka julkort och ordna glöggbjudningar. På jobbet ska året avslutas med glans samtidigt som vi ska planera inför nästa år.

Mitt yrkesval gör sitt därtill. Inom IT-branschen är denna tid på året kritisk. Överblivna IT-budgetar ska användas upp på ett förnuftigt sätt före årsskiftet. Dagarna innan jul samt ännu på mellandagarna jobbar vi arslet av oss för att hjälpa kunderna till så bra investeringar som möjligt.

De senaste veckorna har jag känt mig som en evighetmaskin.

Jag har inget emot att ge järnet den sista månaden på året, tvärtom! Det är en peppande utmaning att försöka ro iland året med schvung. Jag flyger och far, fixar och donar. Det höga tempot till trots brukar jag ha mycket energi och oförtrutet virvla runt.

När julafton väl infinner sig känner jag mig dock upphängd och nersläppt. Men det fina i kråksången är att:

Julen finns i mitt hjärta.

På bråkdelen av en sekund är jag där. Minns och återupplever den härliga stämningen, den pirrande förväntan, de kära traditionerna. Något som jag trots den årligen återkommande decemberbrådskan försökt föra vidare till mina barn, så att även de ska ha julen inom sig.

För om du inte har julen i ditt hjärta så finner du den inte under julgranen... *

Mysiga julhäsningar från soffhörnet till alla mina läsare!

* "If Christmas isn’t found in your heart, you won’t find it under a tree", Charlotte Carpenter

 

Publicerad 25.12.2016 kl. 14:05

Så prioriterar du dig själv utan att vara egoistisk

 

Du vet den där känslan när du vill göra en sak, men känner krav från andra på att göra någonting annat. Ibland har du svårt att avgöra hur du ska välja. Du vill följa din inre röst, men inte göra någon annan besviken. Inget lätt dilemma att lösa!

För några veckor sedan hade jag en coachingsession med en testklient och just detta dilemma dök upp. Personen i fråga ville spendera tid på en kär hobby, sambon tyckte dock att det var själviskt att vara så mycket borta från hemmet.

Frågeställningen är välbekant även för mig.

Jag känner ett sting av själviskhet varje vardagsmorgon klockan 7. Det är då jag ropar “hejdå” till resten av familjen och lämnar dem åt sitt öde. Där blir min man ensam med morgonrumban; “Pappa, var är min skolväska??”, “Pappa, kan du laga en smörgås?!”, “Pappa, jag glömde göra matteläxan!!”……

Orsaken är min morgonträning, som jag envist håller fast vid. Familjen får klara sig utan mig på morgnarna.

Är jag egoistisk? Nej, jag prioriterar mig själv. Det borde alla göra.

Du kommer hela livet att känna en massa förväntningar från andra - din chef, dina barn, dina vänner, din partner... Det är otroligt lätt hänt att bara leva upp till andras förväntningar och glömma bort sig själv.

Det är till och med vanligt att man helt börjar leva för andra, vilket i längden är ohållbart. Om man förnekar eller förändrar sig själv för att nå upp till andras krav kan man i slutändan tappa bort vad man tycker är viktigt. För ens mentala välbefinnande är det dock avgörande att veta vad man vill och inte vill ha i sitt liv.

För mig är det viktigt att träna. När jag gör det så fyller jag på mina förråd, både fysiskt och psysiskt. Jag har kommit fram till att den bästa stunden för min träning är morgonen, alltså får familjen klara sig utan mig då. På eftermiddagen och kvällen finns jag däremot där för dem, lagar mat, hjälper med läxor och skjutsar till hobbyn. Dessutom mycket gladare än om jag inte skulle ha tränat på morgonen!

Så vad är nyckeln till att prioritera sig själv utan att vara egoistisk?

Detta sker när du sätter dig själv i första rummet, utan att du trampar på någon annan. Klura ut vad som är viktigt för att du ska må bra OCH kommunicera det på rätt sätt.

Min testklient var redan på det klara med hur betydelsefull hobbyn var, men hade inte haft ett ordentligt samtal om saken hemma. Efter en diskussion nåddes samförstånd om fritidintressets signifikans för välbefinnandet och beskyllningarna om egoism upphörde.

Det är inte själviskt att prioritera sig själv och sina behov! När du gör saker du tycker om så blir du gladare och får mer energi. Energi som du sen i din tur kan ge vidare. För att orka ta hand om andra måste du ta hand om dig själv först! Extra viktigt att tänka på såhär i juletider när förväntningarna och kraven tenderar att hopa sig…

Har du en lista på allt som ska hinnas med innan julafton? Skriv ditt eget namn högst upp!

Publicerad 18.12.2016 kl. 22:02

4 steg till en bättre team spirit

 

En fredagseftermiddag i december för många år sedan knackade jag på dåvarande chefens, VD:ns, dörr. Audiens beviljades och jag framförde mitt ärende, en angelägenhet som jag funderat på en tid. Efter en inledande argumentering kom jag till saken och föreslog att vi borde genomföra en personalundersökning.

Svaret kom rappt men vänligt: ”Det behövs inte. Jag vet redan att personalen mår bra.”

Han fortsatte leende:

“Jag har världens bästa mått på arbetstillfredsställelse.”

“100% av personalen deltar i företagets julfest ikväll, för tredje året i rad. För mig är det bevis på att alla trivs och mår bra i gruppen”, sade han glatt.

Jag tänkte fortsätta med att hävda att det ju alltid finns saker att förbättra och att man genom en personalenkät får bra tips på områden som kan utvecklas. Men chefen ansåg helt klart att denna diskussion var avslutad, så jag hejdade mig och nöjde mig med utgången av samtalet.

Efteråt har jag förstått hur insiktsfull han egentligen var. Vi hade faktiskt en sällsynt positiv laganda på den arbetsplatsen. Alla ställde upp för varandra, jobbade mot samma mål och hade enormt roligt tillsammans. Detta syntes även i resultatet, företaget blomstrade. Och i julfestdeltagandet :)

En väl fungerande grupp kan åstadkomma vad som helst.

Varje team, stort som litet, har sin egen gruppdynamik – må det så vara en arbetsplats, ett idrottslag eller en familj. När en grupp fungerar bra går allt som en dans, medan ett odynamiskt gäng kan få även de enklaste saker att gå käpprätt åt skogen. Om så är fallet, hur bär man sig åt för att förbättra team spiriten?

Detta är inte gjort i en handvändning, dock fullt möjligt med lite tålamod och några rättesnören. Jag har identifierat “de fyra S’n” som kritiska framgångsfaktorer:

1. Samhörighet

Att få känna samhörighet är en av de viktigaste källorna till tillfredsställelse i livet. Vi behöver alla erfara att vi tillhör någonting större. En gemenskap med likasinnade ger meningsfullhet för oss som individer. Fundera över exakt VAD som får teammedlemmarna att känna tillhörighet och vara stolta över sin arbetsgivare, sitt team eller sin förening. Hit hör till exempel gemensamma värderingar.

2. Sammanhållning

För att en grupp ska lyckas i sina målsättningar behövs en bra sammanhållning. Det innebär att ingen lämnas utanför, utan alla engageras. Var och ens kunskapsområde utnyttjas på bästa sätt och i bästa samförstånd. En bra sammanhållning föds av ambitiösa målsättningar att jobba mot, en öppen och konstant kommunikation samt en stark tro på teamets kapacitet. I grupper med stark sammanhållning finner man många nära vänskapsförhållanden – så var fallet på den arbetsplats jag nämnde ovan.

3. Samarbete

Samarbete uppstår av viljan att hjälpa varandra för att uppnå ett större syfte eller en målsättning. Ett fint samarbete kan verka vara en självklarhet för att skapa en stark teamkänsla. Ändå är det otroligt vanligt att gruppmedlemmar motarbetar varandra. Detta härstammar oftast från avundsjuka eller svag självkänsla. Identifiera orsaken till dåligt samarbete, och om möjligt lägg om pusslet så att det bildas nya konstillationer där teamwork kan grönska.

4. Stämning

Ha roligt!! Glädje föder mer glädje, vilket skapar framgång. Så är det bara. Satsa på teambuilding, julfester, andra roliga aktiviteter, skämt och skratt, och du ska se att team spiriten skjuter i höjden!

Lycka till!

Stämingen i topp på förra sommarens teambuilding aktivitet
Publicerad 08.12.2016 kl. 22:05

Fångad av lagens långa arm

 

Bilkön sniglar sig framåt. Att ta sig ut från Helsingfors är inte precis det mest fartfyllda man kan sysselsätta sig med halv fem en vardagseftermiddag. Nåväl, bara att ta det lugnt och knäppa på radion. En gammal goding strömmar ut; Bohemian Rhapsody med Queen.

Utan att tänka desto mer på saken börjar jag sjunga med i låten och sittdansa, en favoritsysselsättning i bilen. Stannar för rött ljus som lyser ilsket i novembermörkret, men låter mig inte bekomma utan dansar vidare med inlevelse.

Så sker en ödesdiger räcka av händelser.

Bilkön framför försvinner i fjärran, rödljuset slår om till grönt samtidigt som Freddie Mercury sätter i en högre växel och jag följer hans exempel. Omedvetet blir jag lite för ivrig med gaspedalen och plötsligt flammar skyn upp. Sången fastnar i halsen när jag fattar att jag just blivit fotograferad av en fartkamera! Resten av hemresan sker i moloket tillstånd, utan sång och dans.

Väl hemma använder jag all min mentaltränarkapacitet till att coacha mig själv. Hänt är hänt och det enda jag kan göra nu är att släppa saken. Detta lyckas förvånansvärt bra och irritationen över misstaget börjar klinga av.

14-årige sonen märker dock att jag är disträ och undrar om allt är bra. Harmen slår till med förnyad kraft och får mig att hoppa jämfota av irritation medan jag berättar vad som hänt.

Sonen börjar gapskratta, tar min hand, leder mig till närmsta stol och ber mig sätta mig.

Han placerar sig framför mig och säger:

“Sätt dig i en så bekväm ställning som möjligt.
Lägg dina händer på magen och slut ögonen.
Ta nu ett djupt andetag och andas ända ner i magen, känn hur din mage blir större av luften.
Andas in via näsan och ut genom munnen.
Upprepa långsamt tio gånger."

Snällt gör jag som han säger och känner hur jag blir lugnare och mer bekymmersfri för varje andetag.

När jag öppnar ögonen igen sitter sonen där och skrattar försmädligt. Jag skrattar med honom, vi vet båda att jag just har fått smaka på min egen medicin.

Senare på kvällen kan jag inte låta bli att fnissa åt det skedda, speciellt när jag tänker på hur fartkamerans bild kommer att se ut. En energiskt sittdansande och sångvrålande figur mitt i värsta rusningstrafiken en slaskig eftermiddag i november hör nog inte till vanligheterna…

Oops jag blev plåtad!
Publicerad 22.11.2016 kl. 18:06

En annorlunda måndagsmorgon

 

Måndag morgon. Totalt höstmörker, regnblank asfalt och långrandiga radiomorgonpratare. Bilfärden in till stan går nästan som på autopilot, morgonträningen likaså. Skyndar in i duschen i hopp om att hetvattnet ska få mig ur autopilot-mode innan veckans första möte kl 9.

Där står jag i duschen och väntar på inspiration inför arbetsveckan.

Plötsligt blir jag varse om en melodi. “Hjälp nu är det kört, jag har börjat höra röster”, hinner jag tänka före jag fattar att sången kommer från duschbåset bredvid.

“Undrar vad hon har för hemligt vapen mot dystra höstmorgnar”, tänker jag lite avundsjukt, nyfiket och uppiggad. Stänger kranen och känner mig lite mer redo att ta mig an en ny arbetsvecka.

Kvinnan som gnolat så intensivt kliver ut ur duschen ungefär samtidigt. Hon fortsätter nynna och jag kommenterar muntert “Vad roligt att höra någon sjunga sådär glatt på måndag morgon”.

Kvinnan tittar upp och brister i gråt.

Jag står mållös och handfallen. Hon hulkar fram en förklaring: “Min pappa gick bort i förra veckan. Han älskade denhär sången”.

“Han föll ner från hustaket i onsdags och dog på direkten”, fortsätter hon stötvis.

Jag är totalt överrumplad. Beklagar det skedda och frågar försiktigt om hon vill prata mer om saken. Det vill hon. Medan vi gör oss i ordning för arbetsdagen lättar hon sitt hjärta. Sen skiljs vi åt, men hon dröjer kvar i mina tankar en lång stund.

Jag hade blivit påmind om livets skörhet, om hur snabbt allting bara kan ta slut.

Kvinnans pappa fick inte uppleva denna måndagsmorgon. Men det får jag. Plötsligt bångnar jag under en enorm tacksamhetskänsla. Vad spelar det för roll med höstmörker, tråkiga radiopratare och tidiga morgnar när det finns så mycket att vara tacksam över! Livet, familjen, arbetet, hälsan, vännerna, ja ALLT!

Den tillfälligt borttappade inspirationen är tillbaka, tänk så besynnerligt att det behövdes en annan människas sorg till det..

Önskar er alla en fin dag och en bra fortsättning på veckan!

Publicerad 01.11.2016 kl. 09:29

Sökes: försökskaniner för mental coaching

 

Jag har gått omkring och smågnolat de senaste dagarna, fylld av en härlig känsla. Känslan av att kunna hjälpa en annan människa.

I mentaltränarutbildningen ingår praktisk coachingträning, det vill säga att vi i verkliga livet testar det vi lärt oss i klassrummet. Gäller alltså att hitta frivilliga, som är tillräckligt modiga – eller desperata – för att ställa upp som försökskaniner.

Den första modiga dök upp av en slump. Personen i fråga ville gärna ha hjälp med att minska sin jobbstress. Långa arbetsdagar, stort ansvar och aldrig sinande arbetsuppgifter hade tagit ut sin rätt och resulterat i borttappad livsglädje samt en stor tomhet.

Det lät som en bra utmaning för en blivande mentaltränare.

Så vi satte igång. Under det första coachingsamtalet lyckades jag luska reda på vad som någon gång i tiden gjort denna person lycklig. Minnen över glada stunder återvände ett efter ett, ögonen började tindra och lyste snart klara som två polstjärnor. Till slut blev det lätt som en plätt att sätta upp målsättningar för att försöka hitta tillbaka till ett gladare, mer meningsfullt och mindre stressigt liv.

Efteråt kände jag en stor lycka. Jag var totalt bekväm i coachingrollen och trivdes som fisken i vattnet.

De senaste dagarnas smågnolande beror också på tacksamhet. Tänk att kunna få en annan människa att lysa upp och bli inspirerad att ändra sitt liv till det bättre! Jag kan knappt bärga mig till nästa samtal med min första testklient, samt med andra modiga som önskar åstadkomma en förändring i sitt liv, stor eller liten!

Finns det tillräckligt med sol i DITT hjärta? Om inte, kontakta mig på epostadressen här invid - jag kan ännu ta emot två testklienter från huvudstadsregionen. Först till kvarn gäller.
Publicerad 25.10.2016 kl. 18:24

Morgondopp i oktober!!

 

”Ska vi ta ett morgondopp”, var det första min man sa i morse när vi vaknade på sommarstugan.

”Nä”, tvärsvarade jag, svängde ryggen åt honom och drog täcket över öronen.

”Du vågar inte”, smädade han, för han vet ju vilka knappar han ska trycka på. Jag låtsades inte höra utan svepte täcket ännu tätare runt mig.

”Nu går jag och hoppar i”, meddelade han och klev upp.

“Damn”, tänkte jag och fick bråttom att bevisa att jag minsann vågar. Övergav det sköna täcket, drog på mig morgonrocken och smet ut genom dörren före honom.

Därute väntade oktobermorgonen stilla på att få eskortera mig ner till havet. Långt borta hördes Finska Vikens brus men i vårt sund låg vattnet lugnt och nästan inbjudande. Om det inte varit för att kalendern visade 2. oktober…

Efter ett djupt, stärkande andetag började jag gå ner mot bryggan. Efter kom min man, leende i mjugg, för han visste ju hur det skulle gå – jag skulle doppa en tå i böljan den blå, konstatera att det är för kallt och snabbt rädda mig in till stugans värme.

Vad han dock inte tänkte på, var att jag nuförtiden har mentala knep att ta till. Medan jag gick ner till havet visualiserade jag hur jag hoppade i, hur vattnet mjukt smekte min kropp och varje simtag gjorde mig mer uppfriskad.

Väl framme vid havsbrynet var det ingen konst alls att göra såsom jag hade visualiserat! Min man trodde inte sina ögon när han såg hur morgonrocken gled av och gumman gled i.

Inom mental träning jobbar vi mycket med något som kallas för målbilder.

Det innebär helt enkelt att man i sitt inre skapar en bild av sitt mål. Det kan vara ett stort mål, såsom att gå ner 30 kg i vikt, men det kan också vara ett litet mål, såsom att våga simma i ett höstkallt hav fast man egentligen är en badkruka.

Att i hjärnan fantisera fram en bild av sin målsättning kallas även att visualisera. Vad man gör är att man föreställer sig – i detalj – hur fantastiskt livet är när man kommit dit man vill. Hur ser jag ut när jag är 30 kg lättare? Vilka kläder har jag? Hur känns det? Vad gör jag? Med vem firar jag?

Målbilden som man skapar för att uppnå ett större slutmål bör tas fram om och om igen för att ha effekt. Så välj ett önskescenarie och spela upp en liten film för dig själv om ditt kommande, makalösa liv så ofta du kan. På det sättet börjar hjärnan så småningom tro att filmen är sann och det kommer att vara mycket lättare att uppnå ditt mål. Lycka till!

En sista visualisering innan oktoberhavet kallar
Publicerad 02.10.2016 kl. 19:54

Ett mirakulöst tillfrisknande

 

Den där kulna, regniga septembermorgonen har etsat in sig i mitt minne för alltid. Det var den morgonen mitt liv tog en vändning och jag gick mina första vacklande steg mot ett bättre välmående.

Inte för att jag mådde speciellt dåligt innan dess. Jag var bara lite stressad… Sömnen var det också si och så med… Dessutom krånglade magen allt som oftast och jag använde starka mediciner.

Men det var inte min egen hälsa jag tänkte på just då. Jag ville kunna hjälpa andra till ett bättre liv, en dröm som jag länge burit inom mig. Därför hade jag bestämt mig för att börja utbilda mig till mentaltränare. Föga kunde jag ana hur mycket hjälp jag själv skulle få av utbildningen!

Ett år senare har studierna gett häpnadsväckande resultat.

En stor del av utbildningen har gått ut på praktisk tillämpning, dvs att själva öva det vi lär oss. Djupandningen och avslappningsövningarna tedde sig till en början fåniga, men snart blev de en del av min vardag. Speciellt när jag märkte hurudan effekt de hade! Bland annat följande skedde:

1. Jag har kunnat sluta med mina magmediciner

För sju år sedan diagnostiserades jag med diafragmabråck och därav föranledd refluxsjukdom. Den innebär halsbränna, sura uppstötningar och sveda/värk i magen. Sedan dess har jag dagligen käkat läkemedel som neutraliserar magsyran, men har trots medicineringen lidit av svåra smärtor till och från. En kurskamrat lärde mig hur man andas så att man samtidigt masserar diafragman. Några månader efter att jag börjat fokusera på andningen kunde jag sluta äta magmedicin!

2. Jag har börjat sova betydligt bättre

På 14 år – ända sen jag fick mitt första barn – har jag inte sovit en hel natt. Det är allmänt känt att småbarnsföräldrar får störd nattsömn, men att man vaknar 2-4 gånger per natt fast barnen inte längre är små är verkligen irriterande. Men plötsligt, efter att ha hållit på med avslappningsövningar ett tag, så vaknade jag en morgon och hade sovit sju timmar i ett sträck. Snacka om utvilad! Nuförtiden vaknar jag inte lika många gånger på nätterna längre, sover ibland hela nätter och har t.o.m. sovit åtta timmar i ett sträck.

3. Min stress har minskat radikalt

Tidigare for jag runt som en skållad råtta och stressade upp mig i tid och otid, speciellt för ogjort arbete. På kursen var det någon som sa de kloka orden: “Det är inte pappershögen som stressar dig – det är TANKEN på pappershögen som stressar dig.” Och mina tankar bestämmer jag själv över, alltså kan jag välja att inte bli stressad över den väntande högen av ogjort arbete. Simsalabim så är stressen som bortblåst!

Tre mirakel? Nej, bara andning, avslappning och rätt attityd. Samt träning. Efter ett års mentalträning kan jag med erfarenhetens djupa stämma säga att det verkligen fungerar.

Att börja på utbildningen var ett av de bästa beslut jag någonsin tagit. I morgon fortsätter studierna, kan knappt vänta att få erfara vilka mirakel det andra året kommer att föra med sig!

Skål för att min mage blivit bra och jag kan dricka kaffe igen!
Publicerad 11.09.2016 kl. 19:03

Sommar är en attityd!

 

Plötsligt sitter man där igen. Framför datorn. Och undrar vart sommaren tog vägen. Nyss var det körsbärsblom och koltrastkvitter, nu är det augustimåne och gulnande löv.

Hjärnan slår tilt i sina febrila försök att få grepp om det faktum att det är slut på sköna sovmorgnar, lättjefullt sommarstugeliv och mustig grillmat med läskande rosévin. Likt en annalkande höststorm tornar de oöppnde mailen hotfullt upp sig, tillsammans med ett hav av väntande arbetsuppgifter som man ännu inte vågar ägna en tanke…

Som bäddat för att deppa ihop totalt! Vilket vi också gör - 41% av arbetstagarna i Finland säger att de har upplevt ångest eller deppighet när de återgått till jobbet efter semestern.

Nyckeln till att bota deppigheten är dock enkel: Acceptera det som inte går att förändra och våga ändra på det som går.

 Vi kan inte hjälpa att vardagen återinträder, men vi kan hjälpa hur vi tänker om den saken. Ska vi surmulna motvilligt genomlida höstens plikter eller ska vi försöka hitta det positiva i rutinerna?

Själv har jag bestämt mig för att ha sommar året om!

Hur klichéaktigt det än må låta så är det nog inte så dumt för att motverka deppigheten... Jag hävdar att sommar är en attityd. För mig inkluderar den följande:

1. Friheten

OK, så plikten kallar. Somliga har förmånen att jobba med nåt de brinner för, andra går varje dag till arbetet enbart för att förtjäna sitt levebröd. Oavsett vilket, så tenderer vi att fastna i ekorrhjulet; jobba – hämta på dagis – laga mat – hjälpa med läxor – diska och städa och tvätta kläder – stupa i säng.  

Jag har bestämt mig för att trotsa ekorrhjulet och  införa lite av sommarens frihet i vardagen! Bli vardagsspontan. Byta ut korvstuvningen mot grillad korv över öppen eld på gården. Klädtvätten mot ett nytt klädesplagg från mysiga gårdsbutiken ett stenkast från hemvägen. Frukostmackan inmundigad vid datorn mot lyxfrukost med en god vän på Ekbergs café.

För ett före detta kontrollfreak som jag är vardagsspontanitet inte helt lätt, men om jag ens ibland följer impulsen att göra nåt överraskande så blir det definitivt mer sommar i mitt liv!

2. Upptäckarglädjen

Det som jag älskar allra mest med semestern är att ha tid att utforska omgivningen. Att dra på picknick till en obekant ö, på fyndjakt till loppis eller på fika till ett nyöppnat sommarcafé – det är ju bara så givande!

Har du hört talas om mikroäventyr? Begreppet introducerades av äventyraren Alastair Humphreys och innebär att man beger sig på upptäcktsfärd efter jobbet och återvänder nästa morgon direkt till arbetsplatsen. DET tänker jag testa! Enligt Alistair ska man packa med liggunderlag och sovsäck och bege sig ut i naturen. Men kanske man kan mikroäventyra på Hotel Kämp också..??

Hursomhelst så finns det massor att utforska i lokalomgivningen även på vintern. Överst på min lista står ett besök med familjen på närbelägna Arin Jäätelöbaari, som är ett gårdscafé med getglass på menyn.

3. Värmen

Många tycker det är för hett på sommaren och lever upp när hösten kommer med friska vindar och svalka. Jag är dock en utpräglad sommarmänniska som inte kan få nog av att gotta mig i sol och värme.

Men nu när inte solen värmer mig längre, så får jag väl fixa det själv! “Jag blir alldeles varm inombords”, brukar man säga när man slås av en speciellt fin känsla. Jag tänker spendera så mycket tid som möjligt med personer och sysselsättningar som får mig att känna så.

Det må vara hur slaskigt och mörkt som helst därute, men sol i sinnet kan man ändå ha!

Det krävs en hel del attityd att ha sommar i sinnet när det är -20 grader ute...

PS. I Sverige finns det en digital marknadsplats, Spontano, där man kan hitta evenemang och aktiviteter som händer inom de närmsta 48 timmarna samt enkelt köpa biljetter. När får vi samma till Finland??

Publicerad 23.08.2016 kl. 17:32

Ett efterlängtat farväl

 

Äntligen har jag fått det gjort! Jag har gjort slut. För gott.

Det har varit en utdragen process. “Vi gled ifrån varandra”, brukar man säga och så skedde även i detta fall. Jag kände redan för flera år sedan att vi inte hade så mycket gemensamt längre. Det är oerhört tröttsamt att leva med en besserwisser och perfektionist. Det har jag många exempel på från de gångna åren, men det mest beskrivande är – våra middagsbjudningar! Eller inte själva bjudningarna. Men allt som hände innan vi kom så långt att gästerna anlände..

En trerätters meny skulle funderas ut många veckor i förväg. Först letades det recept – maträtterna måste alltid vara nya för att inte riskera att gästerna blivit bjudna på samma sak förut. För att säkerställa smaken testades recepten i förväg på familjen. Dessutom skulle menyn helst byggas upp runt självplockad svamp och hemodlade grönsaker.

När väl matsedeln var fastslagen så skulle hela huset städas, så att allting var skinande rent inför gästernas ankomst. Nya inredningsdetaljer skulle förverkligas och fräsha blommor införskaffas.

I början reflekterade jag inte så mycket över saken, tänkte väl att det är såhär som det ska vara. Men någonstans på vägen väcktes ett litet missnöje. Middag för middag växte det sig allt starkare. Måste allting vara så himla perfekt hela tiden?

Jag försökte höja en kritisk röst , men blev på direkten nertystad av Besserwissern. “För våra gäster duger endast det bästa”. Förvisso, men de bryr sig nog inte om de blir bjudna på samma rätt som förra gången. Eller om blåbärspajens bär är plockade i Citymarkets frysdisk och inte i skogen runt hörnet. Eller om varje kvadratmillimeter av hemmet inte är polerad med tandborste.

Så småningom tog jag avstånd från den gedigna middagsproceduren och alla andra otaliga liknande situationer. Allt intensivare kände jag att jag inte ville spendera tid med en som alltid vet bäst.

Och nu är separationen ett faktum. Separationen från mitt alter ego, fru Duktig. Hon hankade sig envist fast men till slut lyckades jag dumpa henne.

Jag saknar henne inte det minsta! Ikväll ska vi ha middagsgäster. De blir inte bjudna på hemgjord blåbäspaj, och en och annan dammråtta kommer nog att titta fram under soffan. Men någonting säger mig att vi kommer att ha det jättetrevligt ändå!

Inte hembakt men säkert gott ändå..??
Publicerad 06.08.2016 kl. 14:05

Drömmer du också om framgång, ökad livskvalitet, mer energi och glädje?
Men hur gör man?
Här på bloggen får du tips på hur du kan bli din egen lyckas smed och mentalt starkare.

Jag utbildar mig till mentaltränare - häng med på resan!

Amy Skogberg
 
Jag gör även föreläsningar (t.ex. i personlig utveckling), kontakta mig per epost.